Sanning om Therese Svensson..för dom som orkar läsa
Nu ska vi se! Detta inlägg kommer att bli väldigt långt och säkert innehålla massa stavfel MEN för dom som orkar läsa så skulle det vara bra! Varför? Jo för då kanske någon i alla fall lite lite grann skulle kunna förstå sig på mig..
Så därför tänker jag nu berätta hur mitt liv har sett ut och hur jag tycker, tänker och lever idag!
Jag föddes 01:06 den 27 Juli 1993 i Strängnäs. Jag ville inte ut på rätt sätt utan fick hjälp av massa människor som öppnade upp min mamma och plockade ut mig.
Där bodde vi i ca 2-3 år innan mamma och pappa ville flytta till landet och ett hus.
Dom bestämde av någon anledning att välje ett hus mitt ingenstans. Blackstad.
Mitt emellan Västervik, Vimmerby och Gamleby.
Hit flyttade vi år -95.
Jag började hos en underbar dagmamma tillsammans med massa andra barn som jag senare i livet skulle gå i samma klass som.
Vi hade en underbar tid där men tillslut var det ju dags att börja Lekis.
Då hamnade vi i Blackstads skola. Vi var ett glatt gäng som lekte mycket och kom bra överrens.
Blablablaaa man växte och kom upp i åldrarna. Under denna tid hände det inte så mycket. Man lekte mest och var ett barn.
DOCK när man börjar 3-4 där någon gång så märkte jag att folk tyckte om att kommentera mig.
Om att jag var för lång, för smal, hade glasögon och vickade på stjärten för mycket?
Om att jag var för lång, för smal, hade glasögon och vickade på stjärten för mycket?
Ja konstigt nog så var det så. Jag blev lite små mobbad helt enkelt.
När jag kom upp i 6:an så fick vi reda på att jag hade ansträngningsastma och fick bricanyl för det.
I samma veva (någongång) så fick vi avliva våran älskade hund Bessie. Än i dag kan jag gråta över denna underbar hund. Detta tog väldigt hårt på mig. Mamma fick komma och hämta mig i skolan den dagen för jag ville verkligen följa med.
Jag kommer så väl ihåg det. Jag satt och grät och kramade om min vän innan det var dags.
I alla fall. När man började 6:an så började man ju tänkta på hur det skulle bli när man började 7:an!
Jag började bli riktigt orolig och samtidigt som jag såg fram emot det så fanns det även några elever som
kastade skit på mig såg till att trycka ner mig ordentligt. Vilket ledde till att jag började bli deprimerad.
Jag började klä mig i svarta kläder. Lyssan på "tyngre" musik och började sminka mig med väldigt mycket mascara och kajal. Åh jag kommer ihåg en dag!
Vi skulle ha någon slags läxförhör och läraren använde mig som ett exempel och kallade mig för Hora.
Hälften av klassen var där inne och hörde det men läraren nekade att hon hade sagt det..
Efter det mådde jag bara sämre och sämre och jag kommer ihåg att jag hade en liten nål i min bänk som jag brukade ta med in på toan eller på rasten sätta mig ner på golvet, gråta i min tysnad och rispa mig på handen/handleden.
Sedan brukade jag även fylla i det jag hade rispat med en tuschpenna/bläckpenna.. Jag vet SKITFARLIGT att få bläck i blodet då man kan bli förgiftad och det väl kanske de jag ville.. (just då)
Mamma och Pappa märkte väl inget direkt så jag kan ju inte tala för dom utan berättar bara hur det kändes för mig.
Tillslut började jag 7:an och tänkte att jag skulle försöka se ltie "normal" ut så att jag kanske skulle bli accepterad och få vänner men det höll sig inte länge. Jag vet inte vad folk hade emot mig men nedtryck blev jag ständigt i alla fall.
Så då var vi där igen, mörka kläder, svart smink och nu hade jag bytt ut den där lilla nålen mot ett rakblad.
Killarna skrek "jävla punk fitta" efter mig i korridoren och alla tjejer kollade snett på mig.
Jag vet inte ritkigt vad som hände och precis när det hände men jag mådde jävligt dåligt i alla fall.
Så pass dåligt att jag tillslut. (efter att ha blivit dödshotad och nästan fått en isboll i huvudet) fivk byta skola.
Jag fick började i högstadiet i Gamleby istället. Oj vilken vändnig!
Jag fick massa fina vänner och visst idioter finns det ju överallt men i det stora hela så var allt så mycket bättre.
Sjuan flöt på bra och sen började 8:an. Det började några nya killar i skolan och jag fann snabbt tycke för en av dom. Vi blev tillsammans och tja..Det var väl inget bra förhållande...egentligen..Men jag har alltid haft den inställning om att folk förändras, att man ska ge folk en chans. MEN tyvärr så var det inte värt det denna gång utan jag mådde dåligt IGEN..suck..
Så det tog slut och jag började träffa en annan i samma krets och det funkade väl ganska bra.
Jag höll mig kvar i 7 månader innan jag tillslut isåg att detta inte var bra för mig..
Han skadade mig psykiskt och lite fysiskt. (ta inte detta på så stort allvar nu, snälla)
Det var en väldigt jobbig kamp men tillslut så blev jag av med äcklet...
Blablablaa under denna tid mådde jag ju självklart piss. Eller ja det gick i perioder det där, MEN det hände en annan grej. JAG började inse att något med mig inte stämde. Jag kände inte igen mig själv.
Innan allt detta så har jag varit en ganska tystlåten och blyg person men efter allt detta trackande så hände något och istället för att bara stå och ta emot så började jag käfta tillbaka. Och det gällde alla och allt som inte dög åt mig.
Lärare, mina föräldrar osv. Och jag märkte hur folk omkring mig inte riktigt förstod hur jag kunde bli så arg och bara käfta emot. Och det förstd ju inte jag heller! Det som hände, hände och efteråt förstod jag inte varför.
Jag ville ju inte vara såhär!
Jag slutade i alla fall 9:an och började söka gymnasium. Jag älskade ju djur! (någon gång under denna tid -7,8,9:an så blev jag vegetarian!) Så att Gamlebygymnasiet (Valstad) med inriktigt Djurvård var ett självklart val för mig! Jag hade velat gå den linjen ända sedan jag gick i 7:an.
Och jag kom in! Tillsammans med en del andra bekanta ansikten och mycket andra helt främmande ansikten.'
I alla fall om man ska skita lite i vad vi i klassen gjorde och allt så kan jag i alla fall säga. Jag hade ett underbart kompis gäng som jag trivdes i! Tyvärr hände det lite tråkigheter så vi liksom..splittrades.
Anyway om vi prata om hur jag mådde? Mjo det det gick upp och ner. Jag kände ju fortfarande att "någon med mig stämmer inte" och efter mycket om och men så fick jag börja en utredning på BUP.
Där kom de fram till det jag trodde. Jag fick diagnosen ADHD.
Hopp. skönt! Då vet jag i alla fall VARFÖR jag har betett mig som jag gjort. Eller hur man nu ska säga.
Under alla dom åren jag gick på Valstad så kände jag ständigt. Folk förstår sig inte på mig. Gjorde jag eller sa jag något så var det många som kollade lite snett och blev lite misstänksamma mot mig. Jag fattade inte riktigt varför för jag tyckte ju att det jag sa lät helt normalt. Vilket det kanske inte gjorde då...
I alla fall så här ligger det till. I dagens läge!
Jag ska dra upp några exempel för er.
Jag hatar dubbelmoral men utövar den själv ibland.
Jag mår dåligt när Björn är borta på jobbet FASTEN jag vet att sånt är livet och jag ÄR jätte glad över att han har fått en praktikplats men jag kan inte hjälpa att jag behöver honom för att må bra.
Jag tycker att Björn ska få göra vad han vill men blir arg när han säger att han vill göra något.
Jag vill att Björn ska få ha vilka intressen han vill men blir arg och tycker hans instressen är onödiga.
Jag vill gå ut och gå på promenad men jag kan inte.
Jag vill vara social och bara "gå ut och lära känna folk" men jag kan inte.
varför? JAG VET INTE!
Jag vet inte varför jag inte vet.
Vet ni vad? Dessa exempel som jag skrivit nu. Så ser det ut i dagsläget.
Jag vill kunna gå ut på promenad med Nellie och gå ner på stan och kanske gå på öppna förskola och grejer. Jag vill kunna göra det men jag kan inte..! Det liksom går bara inte. Det är så utanför min trygghetszon.
Folk säger till mig: "Det är bara att göra si och så" "Ibland så måste man" "Livet är så" Grejen är, för mig så funkar inte det. Jag skulle vilja men det är som att jag har någon undermedveten spärr som sitter och trycker jag liksom, låser mig själv på något sätt. Förstår ni på ett ungefär hur jag menar?
Det är som när man vill gå men benen låser sig. Eller man vill fly men man är så rädd att man inte kan röra sig.
Det är lite samma sak ^^ Fast med helt "normala" saker för mig.
Och jag HATAR att jag är på det här sätter. Jag hatar mig själv. Det går jag med ständigt.
Något händer - jag reagerar på mitt sätt - tänker: varför gjorde jag så? - funderar sedan över mitt liv och mitt sätt att vara - folk säger åt mig att det bara är att göra vissa saker - jag tänker på hur mycket jag hatar mig själv för att jag inte kan men alla andra verkar kunna.
Jag går ständigt och tänker. Min peronslighet och mitt sätt att vara på fungerar inte i denna värld.
Så känns det för mig när folk inte förstår mig eller säger åt mig saker (saker som jag vill göra men inte kan)
Mitt sätt att vara på är fel och har inte rätt att existera.
Och så blir jag så förvirrad. Ena sekunden ska man vara sig själv & andra sekunden ska man "göra si och så" för att man helt enkelt måste, eller för att det "är" så?
Jag blir så förvirrad att jag inte vet vad jag ska tro.
+ allt det här så har jag kommit fram till att jag har fobi för döden . Thanatafobi som det så vackert heter.
Vilket kan verka lite roligt då jag för ca 4-5 år sedan gick med självmordstankar.
Så fort någon nämner något om att bli äldre, vara äldre och liknande så börjar jag tänkte på döden.
Jag vill inte dö helt enkelt. Jag är livrädd för att dö. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte...
När jag tänker på detta får jag någon form av panikångest. Oftats på kvällen händer detta.
Då ligger jag bara och stirrar tomt ut i luften och jag vågar knappt andas. Jag kan nästan höra mina egna hjärtslag. Samtidigt som jag tänker på hur det är att dö, hur det blir efteråt, hur det känns, OM man känner något och hur mycket jag inte vill dö. Jag är så otroligt rädd för att bli gamal. För då vet jag, att jag närmar mig döden och då får jag panikångest.
Detta tar upp en sån stor del av mitt liv att det är jobbigt faktiskt.
Nu kommer nog dom flesta tänka: SÖK HJÄLP DÅ FÖR FAN!
Och ja, jag kanske ska det. Eller jag tror jag ska det. Men jag är inte redo än tror jag. Jag vet inte. Än.
Tack för mig!
Kommentarer
jenny
Jätte bra skrivet och vad ärligt. Jag tycker du är stark som VÅGAR skriva så här.
Svar:
Therese Svensson
Elisabet
Bra skrivet. Jag tycker att du är modig och stark som vill förklara för andra som kanske inte fö
rstår. Det är alltid bra ayy skriva av sig som de heter. Jag håller på med en bok om mitt liv.
Valentina
Så bra skrivet att jag som läsare får en uppfattning om hur du haft det. Jag skriver en blogg själv om hur det är att vara förälder till ett barn med just ADHD. Hur han som barn uppfattar det. Jag kommer fortsätta läsa din blogg. Helt makalöst bra besrkivet. Många förstår inte hur det är. Jag säger att det är att leva utan bromsar. Kram till dig och fortsätt göra det som funkar för dig.
Svar:
Therese Svensson
Nju
Jadu livet är fanimigh inte lätt. Och alla douches som finns gör inte saken bättre. Men titta på dig nu, titta vad du har åstadkommit istället för o se vad du inte kan eller inte har kunnat gjort på grund av din diagnos. Försök sträva framåt och inte se bakåt. Du ser vägen framför dig, men det är okej att titta i backspeglarna ibland, glöm bara inte bort att titta framåt. Jag har inga diagnoser som du så väl vet, men jag har också upplevt samhällets orättvisa, så även jag vet vad jag/du talar om. <3
Svar:
Therese Svensson
Trackback
